Inte alltid lätt...
Det handlar om nackdelen med att leva med en person som har det yrket min samob har.. Jag vet det finns väldigt många fördelar o det finns väldigt många som tycker att man minsann inte ska klaga man har det ju så bra. Och som sagt visst det är väldigt bra om man gör det ju för att man älskar en person o vissa saker är rent ut sagt verkligen bra medan andra saker är mindre bra. Det jobbiga är just det att väldigt många hela tiden förväntar sig att man hela tiden ska tycka allt är guld o gröna skogar, att man inta ska klaga... Men jag kan säga som så att efter det som hände förra sässen så är jag mycket mera abrupt medveten om hur fort man kan ryckas upp från sin "trygga tillvaro", att man tvingas packa sina väskor för att återigen flytta. O visst de första gångerna är det roligt o de gångerna man liksom planerat det, att det är ett beslut man tar, så är det ju mera en bearbetad situation för alla, men de gångerna när det inte riktigt är på de sättet, dem är oerhört jobbiga. Inte bara för att man tvingas lämna allt man har byggt upp hux flux, utan oxå för att det ofta är en väldigt trasslig o kanske pressad situation för J just där odå och då förväntas man vara den som finns där o stöttar o pushar på, fast man själv kanske oxå känner ett rent kaos inuti sig..Man kan känna sig ganska utelämnad till sig själv ibland med sina känslor, just för att man ska vara den där som alltid ska stå vid sidan o stötta o le typ, det finns ingen organsiation(lag) som direkt kommer i kontakt med mig o som hjälper mig med mina funderingar (om än många klubbar är bra på att ta hand om familjen oxå.. men men) Utan mitt sociala nätverk det hänger ju liksom helt på mig, detta löser sig ju oftast rätt bra ändå men alltså det kan vara tufft o man kan känna sig rätt lonely mellan varven. Dock är ni alla vänner underbara!! Ni som ofta visar ert stöd o stöttar under dessa jobbiga studner, som jag hoppas man inte behöver uppleva så många fler gånger, helst ingen. Alltså jag kan flytta men jag flyttar helst inte bara så där hips vips..O jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs bra här i lkpg.. Men jag kan ännu känna den där rädslan lite då o då trots att j nyss skrivit ett nytt 2-års kontrakt över "tänk om" "tänk om det skulle hända igen", ... Det är oerhört svårt att förklara så här o säkert väldigt svårt att förstå om man inte upplevt det själv... Man kanske tänker "vaddå det är väl inte så farligt, bara ett äventyr liksom" O som jag sagt är det planerat o man vet om det så är det en helt annan sak, men att "kastas runt som en vante i ovisshet, det är en helt annan sak o inte alltid ett roligt äventyr"
Hmm det man upplever ibland är alltså splittrade känslor, o ena sidan nått helt fantastikt o underbart som kanske är få förunnat, men å andra sidan finns det saker en själv kan tvingas stå till sidan med o mycket ovisshet o svårt med en del planering...men visst man gör det för kärlekens skull!
Jag förstår absolut att du inte tycker det är guld o gröna skogar att ha en sambo med detta yrke, så "hemmakär" som jag är hade jag aldrig kunnat flytta :-) Eller jag skulle kunna flytta om jag hinner förbereda mig väl och hela familjen skulle ha allt ordnat när man kommer på plats. När man har barn så blir ju allt lite mer komplicerat, de behöver ju trygghet och de är ju självklart trygga bara de får vara med sina föräldrar men ja du förstår säkert hur jag tänker :-)
Hur som helst så saknar vi er jättemycket och jag hoppas före eran skull att säsongen blir så lång den bara kan bli, men sen hoppas vi på en lång family Franz visit uppe i norrlands gröna skogar ;-)
Kram
Nä livet som vi lever är verkligen inte alltid guld och gröna skogar! Som du säger, det är inte alltid så lätt att lé. Att orka. Att ställa om. Att kastas omkull. Det är tur vi tjejer har varandra, att man verkligen kan förstå varandra på ett sätt som ingen annan kan. Jag diggar oss brudar -Stenhårt! Jävlar vad credd vi förtjänar! :-D
Nej, fy fasen för det här livet ibland. Just nu. Men jag vet att jag om några veckor igen kommer känna en lättnad, om än bara en liten. För när som helst kan vi slitas upp igen och vara tvungen att packa väskorna och flytta. Det känns som att jag just nu har hela mitt liv packat i 2 resväskor och den känslan är skrämmande.
Jag är glad att jag har dig, Sanna och alla andra tjejor som vet vad man går igenom. Det värmer på nåt sätt i hjärtat att veta att man inte är "ensam".
Jag skulle ju ringa dig idag ja, men vaknade inte förrens 13 och har därefter flackat runt till mormor, farmor och vän och har faktiskt inte riktigt tänkt på att ringa. Men jag flyger inte förrens 9.50 imorn så slår en pling från arlanda.
Tack för att du finns gumman. Kramis
Cammi: Ja du vi miss u 2, får allt se till att det blir lite ordentlgit häng nästa gång vi är uppe, kan se till att det kanske blir en sån där dag innan J mår dåligt istället, att vi skapar hans må dålighet tillsammans ha ha.. nej men iaf lite häng msåte vi kirra =)
Sannisen: ja det är ruskigt skönt veta att ni finns o förstår o kanske varit i liknanade situationer, på samma sätt som att en själv finns där om så önskas.. =)Ja fy fan vi är hårdare än stål o bör diggas som få ha ha ;-)kramiz
Cicci: Hjärtat mitt hoppas nu får det supernice där borta nu kul när syster yster kommer på besök,hoppas verkligen att ni får mera kalrheter snart så att du återigen kan få känna litel ugn o ro i kroppen, Miss u som f-n honey!!