Virrig blogg om livet mitt!

Lång lång story... förlossningen...



Jag kommer nog ännu ihåg den där dan den 20mars för 3 år sen som att det var igår. Finns nog ingen annan dag man kommer ihåg så detaljerat precis vad som skedde o hur det var så här var läget:

Det började redan den 19 mars, Kommer ihåg att jag eg skulle åkt till A.E o cpmpany o käkat tacos på kvällen men av nån anledning kände jag mig inte riktigt fit for fiight.. Dock hörde Johanna o hennes dåvarande hunk av sig o undrade om vi inte kunde haka på bio, hmm tänkte jag ,kanske bättre hitta på nått iaf.. så visst bio blev det. Men från typ att bion började hade jag förvärkar av o till hela tiden med 7-10 minuters mellan rum, Då visste jag ju inte om det var förvärkar eller vad shit tänk om det börjat nu.. Kan säga som så att filmen kommer jag inte ihåg mkt av =) Kommer ihåg Johannas sista ord innan hon åkte att hon trodde vi skulle få en bebbe i natt, hmm nej tänkte jag inte än, lite förnekande så där, för vad, kunde det verkligen vara dags nu. Man har längtat så länge man kan liksom inte ändå förstå att shit, nu äre dags nu kommer vår älskade knodd snart...

Halv ett på natten förstod jag på en gång att de värkarna jag haft innan bara varit förvärkar, för nu var det som att nått hände, på en gång ökade intentsiteten i värkarna nått fruktansvärt o nu gjorde det riktigt ont . Dumma som vi var sov vi ju inte, nej då vi var så ivriga o låg o klockade o skrev upp värkarna. ha ha ser oss ännu framför mig o vi var fan bra söta. Skulle inte direkt göra så om det blev ett syskon...

Halv 5 på morgonen var det mellan 3-5 minuter mellan värkarna o jag kände nej nu vill jag åka in... Väl där blev jag fastspänd i ctg kurva, o hmm där hade värkarbetet gått ner lite, jag fick iaf ligga kvar en stund men de funderade på att skicka hem oss igen, men så "poff" så gick vattnet. det var en konstig känsla. Jag har tidigare hört folk berätta att det låter högt för en själv som en knäppning. Så var det verkligen. Jag sa till johan, hörde du vilken smäll, han lite frågannde o nervöst. "vad, vad menar du nu?" he he hördes självfallet bara liksom inom mig.. ja ja så nu låg man där fastspänd  o blöt i brallorna. Nu blev det iaf lite mera fart i magen igen, var dock bara öppen 2 cm, men eftersom det ökade på värkarbetet o vattnet gått blev jag kvar o gick o badade.

Att bada var nått jag bestämt mig för att jag ville göra långt långt i förväg. Nu tyckte ju inte jag att det var så skönt som jag föreställt mig, men jag försökte spola på magen när värkarna kom, o Johan stackarn fick fibbla med den där uråldriga bandspelaren dem hade... Kommer iaf ihåg att där i badet, så var vi så upprymda över att bebben snart ska komma så vi messade till Annna o Johans syrra eftersom hon nog ändå anat att nått var på G, övriga fick vänta eftersom att vi inte ville oroa o ha folk väntandes oroligt om det skulle dra ut på tiden...

10-halv 11, kände jag att jag hade badat färdigt, stod helt enkelt inte ut mer, pratade med min bm o sa att jag vill ha eda, men nej hon övertalade mig att testa nått annat, dum som jag var o utsatt tänkte jag ju att hmm hon vet la bäst. Jag testade nått som heter kvaddlar. Det gör sjuhelsikes ont o jag tyckte inte dem hjälpte nånting... Nu kan man ju tycka att jag var ännu dummare som blev övertalad att testa dem igen i fall värkarna kanske mer kom från rygghållet, fy sjutton vad jag skrek av smärta då. Johan såg helt förskräckt ut o nästan nära ut att gå o knocka ner den stackars bm, =) Ja ja dem hjälpte nada o jag tog hjälp av lustgasen. Vi blev själva i rummet o jag kände bara hjälp vad illamående jag blev, hmm vad fan ska man kräkas i. J rycker ut med första bästa sopkorg , sen går han iväg med den  , stackarns han såg helt förstörd ut o tänkte nog,"hur i hela friden ska det här sluta" Ha ha lustgasen var iaf en kär vän under hela förlossningen, jag gillar den där fina groggiga rösten man fick...=) Den fasen var johan helt underbar, stackarn fick massera o massera min rygg, av o till hela tiden. När han satte sig för att vila kom en ny värk o jag ropade med min fylleröst" massera" he he... Han var så klart underbar under hela förlossningen, min klippa att luta mig emot, underbar!!

Nåja jag kämpade på. Vid skiftbytet kan jag säga som så att det kändes som en ängel kom in genom dörren. det första den nya bm frågade var att hon hört att jag velat ha eda, om jag ännu ville det. Oj jag hann nog knappt andas innan jag sa ja.. Tog sitt lilla tag innan personalen kom, men kvart i 3, tror jag den var satt iaf. O oj, det var som himmelriket. Den fasen av förlossningen var som ren njutning.

Gubbz var så söt, för då passade han på att springa ner o köpa nått att äta. Han träffade på en bekant o berättade att vi höll på att få barn. Vännen frågade om han var nervös då. "Nej då" svarade han så där lite tufft ni vet... Fast hans bekanta skull ha sett han när han kom runt hörnet, för då sprang han så fort han bara kunde för att inte missa nått...


Jag hann nog bara ha min eda i lite drygt en timme, sen började krystvärkarna komma. Det var en mäktig känsla o man hade en sån kraft.. Var svårt att inte trycka på för mycket, som man ju inte får göra till en början. Men trots att jag hade krystvärkar var dem inte nog i intensitet, utan jag fick mera värkstimulerande för att öka på det hela, de kikade flera gånger men inte mycket hade hänt. ökade på stimulerande igen... o så där höll de på ett bra tag..Kommer ihåg att de sagt att när krystarbetet kommer igång brukar de ta ca 1 timme tills ni har er bebis. Tror att vi i sånt fall skulle haft vår lilla älskling hos oss vid 5-halv 6, men inget hände o man kände liksom att nej nu orkar jag snart inte mer, men nu hände nått nu tog det iaf fart o lillan vile komma ut.
Fyy fabian självkrystarbetet nu var la inte det roligaste. o jag var så inne i det så jag märkte kanppt när det började prata om att hjärtljuden hastigt sjönk ner o att det blev bråttom, det ville hämta dit en läkare så han fanns där.. Utan återigen, var det mera gubben som uppfattade det o blev nog väldans orolig över vad som höll på att ske. Han har berättat för mig efteråt att han trodde att hon inte levde mer, stackarn fy vilken hemsk känsla.Så slutfasen blev väldigt bråttom att få ut vår älskling , snabbt o hastigt fick det ut vår lilla tös, som alltså hade navelsträngen runt halsen, men tog inte länge förrän innan hon gav i från sig sitt första skrik, o just där o då fanns ingen som var lyckligare än vi! 18.22 den 20 mars 2005 föddes alltså vår Tindra.
Oj man tyckte hon var så fin men sååå liten, hur skulle man egentligen göra med en så här liten nu, man vågade ju knappt röra henne, sen blev det att ringa runt till släkten o berätta... oj oj ja sen börjar hennes livshistoria men den får vi ta en annan gång...



* Aldrig aldrig nånsin hade jag trott att jag inom mig har sån kraft. Jag var/är så imponerad av oss kvninnors kraft, fan vad vi är starka när det kommer till denna bit. Helt otroligt!!
En eloge till oss kvinnor!!

* Dessutom är jag mäkta imponerad av männen, för oj vilken press det ändå måste vara på dem, att liksom stå där brevid o inte kunna göra mycket mera än att vara ett stöd, peppa, massera o finnas till hands. Men ändå vara det där starka stödet man behöver.Däremot uppfattar de nog ibland bättre om vad som håller på att ske o deras nervositet över hur de ska gå är nog säkerligen bra mycket större, för själv är man ju liksom så inne i sig själv att man liksom knappt kan tänka... Men att liksom stå där och peppa och vara fullkomligt underbar och försöka att inte visa sin nervositet utan bara hjälpa en framåt i arbetet, underbart!!
Så en eloge till mannen oxå!!

Lite saker jag tänkt på till min eventuellt nästa förlossning:

* Försöka äta, o sova o vila så mkt jag kan innan, för denna förlossning blev en segdragen process, men för lite sömn i bagaget kanske...

* EDA topp ett på önskelistan, lustgasen likaså..

* kanske ha med lite egen musik att lyssna på, det som fanns var ju crap...



Min förlossning var ju egentligen ingen drömförlossning kanske, men vet ni detä r ändå den bästa dan i mitt liv och jag skulle uppleva den om o om igen för det som skedde i slutet var värt allt kämpande och värk man haft. Allt det onda var som bortblåst när man såg på sin skatt första gången. Helt enkelt hade ett mirakel blivit till och tänk detta mirakel är vårat eget underverk!
Det kallar jag LYCKA!!!!!!!!!!



men men det var my story...