Virrig blogg om livet mitt!

Jag sitter här med gråten i halsen och ibland rinner tårarna ner för kinderna också.

Jag kan liksom inte komma mig för att börja med mitt istället.. börja läsa min psykatri som jag bör. Allt som jag brukar gnälla över känns idag helt plötsligt såå litet i förhållande!!

Ni förstår säkert att jag pratar om den fruktansvärda flygplansolyckan i Ryssland. Min bror ringde och berättade det , gick snabbt in på nätet och kikade samtidigt som jag ropade på Johan (aldrig någonsin har han hoppat upp så snabbt ur sovande position i soffan) Det var hemskt!! Vi hoppades att iaf vår svenske spelare av någon anledning inte fanns med på planet, men inombords visste vi ju att han gjorde det.

Jag fick såna rysningar på en gång på kroppen. Jag mindes när Jessica ringde till mig med gråt i rösten och berättade om bombningen på Moskvas flygplats och att killarna precis var på väg dit. Jag var helt ovetande och gick hemma och lagade middag. Jag förstod först inte allvaret i vad hon menade men vi lade snabbt på luren. När jag sedan gång på gång kom till en avstängd mobil väcktes rädslan inom mig, jag läste på nätet ,vankade av och av, vaggade Troy i famnen samtidigt som jag grät. Det värsta scenariot spelades upp i mitt huvud, även fast jag på något sätt förstod (hoppades) att det ändå inte skulle varit med...Minuterna kändes som timmar. Så när jag äntligen fick det där samtalet av Johan sprutade tårarna ännu mer. Hela den kvällen var jag ändå ledsen, man blev så medveten om hur otroligt nära det var och hur man inte ska ta livet för givet.... MEN sen börjar livet liksom rulla på igen och man kommer in i lunken igen.. Tills detta händer!

Det är sååå hemskt och jag lider så med Stefans familj, hans hustru och två små barn.  För henne kom tyvärr aldrig det där efterlängtade samtalet (det där sista hoppet man ändå lever på), hon väcktes aldrig ur sin mardröm. Jag kan inte förstå hur hon känner nu. Att säga att jag kan det vore att ljuga! Men jag kan säga att jag lider med henne, att ens försöka sätta sig in i hennes situation nu är omöjligt, men jag vet att jag bara ville krama om min familj igår! Samtidigt som jag behövde ut och få luft. Jag ville bara gråta när jag såg på mina barn, när jag såg på vårt bröllopsfoto.  Tänkte på att på flera ställen nu så stod det just flera såna familjer nu, där barn helt plötsligt mist sin far. Kvinnor sin man. Hur berättar man en sådan sak för sina barn som helt ovetande leker för fullt med sina kompisar, hur orkar man ta sig vidare själv. Man måste ju för sina barn. Men hur gör man?!?

Det är så sjukt obegripbart. Jag lider verkligen med de drabbade!!

Imorse efter dagislämning när vi talade om spelarens familj och helvete hon går igenom nu kände jag mig med en gång lika nere och ledsen igen.  Man vill liksom krama om sin egen familj och aldrig släppa taget!!

Älskar er så!!! From here to eternity <3 <3 <3