halvvägs...
Har knappt hunnit förstå att vi ska ha en till och nu kommer jag på att det redan gått mer än halvvägs.. både härligt och läskigt, inte riktigt insett vi kommer ha en halv femma med ungar själva snart :-) Men nu längtar jag allt efter kotten!
Det är en konstig känsla som legat över mig. Den här gången var inte allt självklart och lika kul först. Eller en del av oss tyckte såklart att det hela tiden var roligt men samtidigt kom funderingarna och tankarna. Har vi det inte ganska bra som vi har det. Har vi tid, hur lägger man upp allt. Hur blir det då med jobb etc..
Men när den allra första tiden lagt sig o vi väl bestämt oss, har det hela tiden känts bra. Men jag har ändå inte kanske varit lika himlastormande glad som jag brukar vara i en graviditet. Jag tror dels det beror på starten, det var helt enkelt inte lika planerat o efterlängtat (om än såklart lite längtat) som de övriga två. Jag har även mått skit denna gång. På riktigt , det har inte varit kul någonstanns. Där ett tag kände jag nästan att jag höll på att bli deprimerad av att må så dåligt hela tiden och liksom knappt hitta den där tiden för vila och återhämtning.
Jag tror även att det hänger samman med att man är äldre har mer erfarenhet, har hunnit vara med om en rad olika tråkiga händelser i bekantsskapskretsen rörande graviditeter och vad som faktiskt kan ske.
Därför var det extra oroligt, inte heller som tidigare bara roligt med ett Ultraljud. Utan jag var faktiskt extra känslig morgonen innan och tänkte massor, tänk om. MEN när vi väl var där och fick se lilla kotten. En till grabb som sprattalde och levde rövare och allt såg ut som de skulle så släppte mycket. Nu kommer jag på mig själv med att vilja kolla på bebiskläder och fixa till bebisen. Jag mår dessutom bra nuförtiden och det är oxå skönt!! (bara en hemsk migränlikannade huvudvärk viss kvällar)
Jag blir dock lite chockad när jag kommer på att jag/vi faktiskt redan gått mer än halvvägs. Hur gick det till liksom??
Nu ser jag det som jättemysigt att två ska bli tre. Jag längtar som bara den efter att få mitt lilla knytte. Det är nog som de säger att det är inte för inte som vi är gravid i nio månader. Att det inte bara är bebis som ska bli redo. Jag har nog inte tyckts det behövts tidigare. Fast då har jag säkert behövt det på andra sätt men nu tycker jag det är helt förståeligt att de där nio månaderna inte bara är till för att bebisen ska bli livnadsklar och redo. Familjen utanför ska oxå göra sig redo och bli klar. Jag är redo nu kotten och vi längtar efter dig. Men vad du än gör så håll dig där inne ett par månader till!! För att varken du eller vi är redo på att du ska komma så här tidigt! <3 <3 !!
Nu dags fortsätta med sysslor för dagen, Troy ska på Kalas, tindra sen på basketträning. Efter det tackar vi gladeligen för att våra underbara grannar bjussar på middag!!
Kommentarer
Trackback