Virrig blogg om livet mitt!

Jag läste någons fina inlägg om när dennes pappa gick bort. Självklart strömmade tårarna så mycket efter ett tag att jag knappt kunde läsa  vad som stod på resterande rader. Hipps vips kommer jag på mig själv med att sitta och gråta ett bra tag efter jag läst det där. Tankar har liksom svävat iväg på "tänk om det där vore jag, tänk om det skulle hända min familj något eller allra värst mina barn. Hur fan skulle jag klara det" Första tanken är såklart att jag skulle inte det. Jag tvivlar starkt på att jag skulle vara samma gamla jag efter det.  Att något av mina barn skulle ryckas ifrån mig skulle vara som att ta halva mig. Jag förstår inte hur man klarar av att reda upp allt efteråt. Alla saker som finns kvar, alla dagar man är van ha in planerade, julaftonar som kommer, födelsedagar. Det är en hemsk tanke och det får då aldrig hända. Jag blir liksom förbannad när jag tänker på att folk tvingas genomlida det. Ibland är livet så orättvist!! Jag är oerhört imponerad och känner vilken styrka människor som tvingats gå igenom något sånt här har. I mina ögon är de verkligen de sanna hjältarna av idag! Jag önskar att jag aldrig aldrig aldrig behöver få ett samtal så hemskt så att marken under mig försvinner! Det är det jag önskar mig allra mest, jag skiter i nån jävla lottovinst så länge jag får ha mina nära o kära friska o vid min sida!