Äntligen
Euforiskt lycklig men galet trött . Ni vet den där kombinationen som infinner sig efter en förlossning.
Nu är han här. Nils Otis Holger Fransson.
Allt har gått bra, till och med väldigt bra. Igår efter förlossningen var jag liksom så där tacksamt nöjd och kände vilken bra förlossning det blev. Vi hann säga under tiden att den var värre än Troys men sen när det sa pang bom så blev det ändå så bra!..
Jag har haft ganska mkt förvärkar så här på slutet. Så i onsdags morgon började slemmisen gå ordentligt. Det resulterade i att jag hade SD i pincip hela dagen från kl 15 mer regelbundet och efter 17 ännu mer regelbundet o ganska onda. Det gjorde att jag/vi alltså trodde att innan natten var slut skulle lillebror vara här. Jag ringde o förberedde mina föräldrar att barnen kanske skulle komma till dem. Jag förberedde även barnen att i natt eller imorgon kanske de skulle bli storasyskon. Alltså måste de eventuellt åka till mormor o morfar i natt. Dock började jag senare under kvällen förstå att "nej det kanske bara lurades igen". Blev lite besviken o tänkte kan det aldrig komma igång på riktigt. Gick o la oss och jag lyckades somna. Vaknade till nån gång med SD men ej så onda. Vaknade 05 o då var det åter mer styrka i de o mer regelbundehet. Vid en kraftig värk/förvärk så blev jag osäker om mera slemmis stöttes ut eller om vattnet börjat sippra (som med troy) Strax efter 06 ringde jag FL för att rådfråga o förbereda att vi kanske kommer in på ett par timmar. Barnmorskan i andra ändan ville dock ha in oss för kontroll när hon hörde det var 3e barnet. Hon tyckte det var bättre eftersom 3an kan var lite "lurig" , det kan vara så att inget händer, inget händer o pang så händer allt.... (Lite så var det oxå... men dock längre fram) Jag svarade att vi kommer på en timme eller så måste åka o lämna barnen mm. Hon tyckte vi skulle väcka o lämna på en gång så vi gjort kontrollen o det inte behövde bli en panik förlossning. Sagt o gjort barnen väcktes o vi packade in oss i bilen.
Strax efter 07 var vi på FL, där blev det CTG kurva o sen kontroll. Var bara öppen 3 cm :-( Så 8 fick vi gå o äta frukost på BB o sen vandra runt lite på sjukhuset. Vi gick stora vandringen o hann hälsa på 2 kompisar, sitta o surra, ta en fika. Springa på andra goa bekanta ansikten. Det var faktiskt trevligt. Dock hade jag inte så ont :-( Jo när vi gick så vi tog nått extra varv innan vi gick upp till FL igen i hopp om att något skulle hända. Efter 11 gick vi åter upp till FL. Ny kontroll. Bara 4 cm . Dock bestämdes det att "nu kör vi" nu är FL igång. Om inte vattnet gått spontant skulle hinnorna tas kl 12. Skönt kände jag. Tyvärr kom BM och student in efter 12 o meddelade att hinnorna inte kunde tas just nu då det var så mkt på fl. Vi skulle avvakta ett tag o se hur det fortskred. Studenten kände på mina "hinnor" under en värk. Nu var värkarna mer regelbundna o trycket neråt vid en värk var inte kul! Det kändes verkligen som en ballong som ville spräckas men inte kunde. Studenten kände själv vilket enormt tryck det var o tyckte jag såg oberörd ut med tanke på vad hon kände. Förklarade att oberörd var det minsta jag var ;)
Jag och Johan hade under dessa timmar där från morgonen fram till säg 13 ganska roligt mellan varven mycket skratt. Skrattade väldigt gott åt monsterblöjan o nätbyxorna när de drogs på . Var nog länge sen han skådat en så sexig varelse ;) Vår rara barnmorska var från danmark o snackade danska så ibland förstod jag typ nada, vilket vi såklart fnissade åt i vår ensamhet oxå :-)
13.40 var det dags för nästa kontroll. Bara 5 cm. Då kära vänner misströstade jag lite. 2 cm från klockan 7.30 på morgonen. Värkarna hade ökat i intensitet nu o jag kände bara, nej jag orkar inte med en sån här martaon förlossning. Johan började oxå misströsta. För min kära älskling hade liksom en plan att hinna spela kvällens match ha ha.. Men där o då var det nog tur för min förlossningsskitfobi: Jag är en sån här som är livrädd skita ner mig på FL. Jag vet det är naturligt o många gör det men det är lite av min skräck, barnsligt kanske :-) Men igår var det tur. Efter sista undersökningen gick jag o skulle försöka göra nummer 2, jag tog i för kung o fosterland o då, ÄNTLIGEN kom det beryktade "poffet". Vattnet gick!! Härligt tänkte jag för en stund.
Dock ångrade jag mig lite sekunden efter... För nu jäklar gick det undan. Jag fick lustgasen o värkarna kom hela tiden o med sån kraft. Sista värken när jag skulle hoppa upp i sängen o bli undersökt efter vattnet gått så sa jag "det känns som hela jävla röven ska spricka". Varvid BM o studenten nog förstod att det var nära krysta. Japp jag var fullt öppen o barnet hade trängt ner i spinae o höll på att rotera eller vad de nu säger... så det var liksom time. In kom en uska o hjälpte till att fixa. Jag bad om ursäkt till personalen med min finaste lustgasröst att jag brukar inte skita på folk jag täffar första gången, ja faktiskt inte på någon men nu kan jag nog inte rå för det. Vi alla skrattade. Tack o lov klarade vi oss från skiten denna gång. Det var bara bebis som tryckte på som fan.
Krystande gick jättebra. Var bara en stund som kändes som en evighet. Då avtog värkarna litegrann o uskan kom o kliade på magen för att locka fram det igen. Men sen vid nästa värk var det dags. Det är nog det svåraste på förlossningen när hela ens kropp vill trycka för kung o fosterland men man ska trycka lite o så får man bara flåsa, vänta o trycka lite till etc. Jag är så glad de är så bra på att coaha. För där kom han lilleman 14.35 var han ute. Ni vet så där alldeles perfekt! :-)
Otis är absolut den suraste av de alla 3. Han skrek direkt o var sur länge, han vrålade länge på bröstet oxå. Pinkade gjorde han direkt. "Sist men inte minst". Nej då han är störst av sina syskon med sina 3705 gram o 52 cm. Det syntes faktiskt ganska tydligt. Det är ändå 1/2 kilo mer än vad Tindra vägde. Han är sååå lik sin storebror. Alla 3 har typ haft samma kalufs vid födseln. Troy hade nog mer hår men Otis har lite lite ljusare.
Papsen hann på sin match medan jag o Otis bara mös för oss själva :-) Lugnet före stormen liksom.
8h efter födseln var han läkarbesiktad och klar. All info och alla ok kontroller på mig godkända så då började vi bege oss hemåt. Trötta men så där löjligt lyckliga!!
Jag är sjukt nöjd över hur förlossningen blev. Jag är glad över de där timmarna vi fick först. Det liksom förberedde oss lite o vi hade allmänt kul. Sen en liten stund av misströstan innan det sa poff. Visste det gjorde sjukt ont o bara small till. Men eftersom vi hunnit vara där o verkligen mentalt var redo att föda barn så var det skönt det gick så snabbt ändå! Jag tror dock det varit jobbigt komma in o bara poffa till så där på en gång. Nu hann jag mer njuta av upplevelsen att vår 3e skatt var på väg ut till världen.
Nu längtar vi tills pappa tränat färdigt så vi får åka o hämta o träffa storasyskonen :-)
Kommentarer
Trackback